Fick tips om Anders Mildners inlägg i Sydsvenskan och han pekar på några intressanta faktum (som Noréndebatten och boken delar med i mitt tycke det närmaste jämförelseobjektet Göran Persson och hans "memoarer").
Den i mitt tycke mest intressanta vinkeln är denna:
Hur kommer det sig att Lars Norén inte valde att skriva en blogg istället för en bok? Om han nu verkligen ville ha en riktig tvåvägskommunikation?
Då kunde ju de berörda kritikerna ha lämnat kommentarer efter varje inlägg och fört diskussionen vidare omedelbart. Missförstånd kunde ha retts ut på några minuter.
Ja, jag hör också hur absurt det låter.
Men det absurda är inte lösningen i sig – den sanna tvåvägskommunikationen är ju en väldigt sund företeelse – nej, det absurda är att tänka sig att en man ur Lars Noréns generation ens skulle överväga denna möjlighet.
Vidare:Att skriva elakheter i en bok är i dag något av det råaste man kan göra. Ingen kan ju svara! Inget kan förklaras, inga missförstånd rättas till. Vilken människa gör något sådant i en tid som denna – och vad förvandlar en sådan människa sig till genom att göra det?
Av den anledningen kan tryckta svinaktigheter bara ges ett berättigande om man omger dem med ett starkt lysade kulturskimmer. Försvararna säger nu mycket riktigt att Lars Noréns bok är LITTERATUR och att sådan kan få tillåtas att vara lite utlämnande och sårbar.
I morse cyklade jag som vanligt mellan Birkastan och Hötorget med P1 i öronen och någonstans på Dalagatan hörde jag att det nu var förbjudet att kritisera militärens räddningsaktion i Kina förra veckan. Tycker att det synsättet på något sätt är ganska likt.
Andra bloggar om: Norén, Göran Persson, kommunkation, memoarer, sociala media, blog, blogg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar