Cadbury Gorilla strikes back

Gorillan fick sin efterlängtade och i mitt tycke mycket rättvisa Grand Prix i Cannes. På en del reklambloggar diskuterar man just nu om det är en lösnäsa eller om det är ett bra val.



Jag tycker så här
Luck has nothing to do with it.

Juan Cabral, Fallon London (och Minneapolis för den delen) har ett extremt trackrecord när det gäller underhållande (och effektiv) reklam.

Vad sägs om Skoda cake, Sony Balls, Sony Play Doh bara de senaste åren?

Hur många byråer gör EN sådan kampanj per livstid? Och de gör flera per år.

Det vore helt omöjligt att göra gorillakampanjen för ett okänt märke. Det skulle inte funka alls. För Cadbury som ALLA engelsmän har en relation till finns det ju inget nytt att berätta. Alla vet hur och vad den smakar, hur den är i förhållande till konkurrenterna, var den finns, vad den innehåller, osv osv. Skillnaden de gjort här jämfört med ett ”vanligt” koncept är ju att de INTE har hittat på ett koncept eller attribut som de sedan baserat reklamen på. Ingen Skittlesvärld, inget oväntat besök, ingen starkare upplevelse, ingen hälsokälla i Bergslagen. En del produkter, som Nike eller Apple löser ju problem eller har en vettig del i folks liv, som går att prata om; men vad har en chokladkaka? Vad är ”relevant” att tala om? Kakaohalt? Engelskhet? Familjelycka? Energikick? Tillverkningsprocess?

Är det verkligen vettigare att som alla andra hitta på en talesperson, figur eller reklamvärld som man sedan landar kampanjen i? Är det verkligen för att Loka kommer från hälsokällan i Bergslagen som man köper Loka? Är det verkligen för att OLW gör filmer som handlar om att dela med sig, som man köper OLW?

Jag tror inte det.

Jag tror att jakten på koncept är en återvändsgränd för många.
Och jag tror att lösningen för många varumärken när de gör reklamfilm kan handla om något så enkelt som att göra en väldigt väldigt rolig film. Relevant eller ej.

Andra bloggar om: planning, cannes, gorilla, cadbury, reklamfilm